Formaterad utskrift via PDF

                                                                                                                                                       Tillbaka

 

Intervju

 

 

Intervju med: Bertil Jonsson (BJ)

 

Intervjuare: Karl-Erik Adolfsson (KEA)

Redigering: Lars-Eric Johansson

 

Datum: 2008-11-19

 

Bertil Jonsson, f 1926, arbetade som elingenjör på Ångkraftverket i Västerås under åren 1953-1991.

 

Originalinspelningen av intervjun finns bevarad i Föreningen Ångkraftverkets Vänners arkiv.

Intervjuns längd: 19 min

 

--------------  Start --------------

KEA

 

Intervju med Bertil Jonsson, gammal ingenjör på kraftverket. Datum för inspelning är den 19e november 2008 och jag som intervjuar heter Karl-Erik Adolfsson.

Du är född i Småland, vad var det som gjorde att du kom till Västerås och kraftverket?

 

BJ

 

Det berodde på att en bekant till mig, då jag jobbade som praktikant på Sydkraft, hade gått på Statens elektrotekniska fackskola i Västerås och han rekommenderade att jag skulle söka till den. Men man måste ha två års praktik för att komma dit och då sökte jag det på Sydkraft och fick det.

 

KEA

 

Det var alltså genom bekanta som du fick rekommendation att komma hit. Vad var det som gjorde att du valde just kraftverket när skolan var slut?

 

BJ

 

När jag gick ut 1953 fanns inte så många platser lediga. ASEA på den tiden anställde två eller tre ingenjörer från kursen, men däremot fanns platser på kraftverket och det var arbetsförmedlingen i Västerås som ordnade åt eleverna att man fick söka olika platser och jag fick en chans att komma hit ner till kraftverket.

 

KEA

 

Jaha, vilka blev dina första arbetsuppgifter och vem var din chef?

 

BJ

 

Chefen var Lennart Hanspers och jobbet på ritkontoret och rita P11ans kontrollanläggning, som nyss hade flyttats. Man hade flyttat tavlan på P11 och man skulle göra nya ritningar på alltihop.

 

KEA

 

Fick du något stöd från Hanspers hur du skulle gå tillväga?

 

BJ

 

Jag fick väl lite, men eftersom jag hade några års praktik så insåg han från början att vissa saker kunde jag göra direkt, så det blev på det viset.

 

KEA

 

Jaha, hur trivdes du med arbetsuppgifterna och hur var kontakten med dina nya arbetskamrater?

 

BJ

 

Det var bra. Det var full fart. Som du vet, så hade man byggt 13- och 14-pannorna och det var mycket kvar där som behövde revideras. Fjärrvärmen kom ju 1953, nej 54 och i samband med det så måste man ju också ha en mängd uppgifter, så jag hade fullt upp och göra och det var roligt.

 

KEA

 

Efter ett antal år på ritkontoret så fick du nya arbetsuppgifter och det kom nytt folk här. Vad blev dina…

 

BJ

 

Ja, så slutade ju Hanspers och flyttade till EÅ(note 1) som det hette på den tiden och då blev jag chef på ritkontoret. Vid den tiden höll vi på och ritade nya grejer för fjärrvärmen 58 och 59 och 57 då när P15 kom till, så det var det första jobbet. Så småningom kom Vidahl i stället för Hanspers, men han skulle inte vara chef för ritkontoret utan han skulle vara backup till Gangis. Och 1959 då försvann Gangis Och då kom så småningom Olle Wretström. Jag var fortfarande chef för ritkontoret men hade vakttjänst på driften. Det hade jag haft sedan 1955 faktiskt.

 

KEA

 

Var det inte också så att ni bytte kontorsplats?

 

BJ

 

1955 flyttade vi eftersom EÅ flyttade ut på stan och så fick vi deras lokal ut mot sjön

KEA

 

Det var övre delen på matarvattenbyggnaden och maskinsalen?

 

BJ

 

Ja.

 

KEA

 

Vad minns du mest från arbetsplatsen och driften i anläggningen?

 

BJ

 

Ja, det var de här många driftsåren. De första åren visste man ju inte så mycket om driften eftersom man inte var så inblandad som man blev på senare år. Driften 59 har man väl en del minne av. Man körde så mycket man kunde av allting. P11 exempelvis som gick för sista gången då.

Däremot driften 69 var ju alldeles speciell genom att vi fick ett haveri. Det brände av en massa kablar när en oljebrännare kastade ut olja och det tog eld där runt om. Så det blev ett stopp på P13-P14.

 

KEA

 

Det var i pannorna?

 

BJ

 

Ja, det var pannorna. Alla elkablar ovanför brann ju upp. Vi hade full drift så man behövde el, så vi jobbade tror jag från fredag morgon. Vi jobbade fredag, lördag, söndag, måndag. Jag tror vi var klara redan på måndag för att kunna köra igång.

 

KEA

 

Hur var det? Var det någon som förolyckades?

 

BJ

 

Nej, ingen. Det var ingen som skadades. Bara en brand

KEA

 

Kommer du ihåg några andra olyckor? Några andra haverier som du lagt på minnet?

 

BJ

 

Ja, du har ju det här – då hade jag inte varit här så länge – flygplanshaveriet när ett flygplan gick ner på 70kV-linjerna(not 2)

 

KEA

 

Ett pembroke?

BJ

 

Ett pembroke ja. Detta var ju en stor störning och eftersom vi körde samtidigt så var det naturligtvis ännu jobbigare eftersom vi hade den där roliga grejen, med herrarna – Henning och Tegnelius – som inte var goda vänner. Den ena var på elsidan och den andre på ångsidan. Tegnelis gick till Bäck som var andremaskinist i elkontrollrummet och frågade när vi kan starta och Bäck gick till Henning och frågade när vi kan starta. Typiskt hur det var mellan ångsidan och elsidan just då.

 

KEA

 

Man måste ha en förmedlare mellan sej?

 

BJ

 

Ja

KEA

 

Det lät ju inte så bra. Det är inga andra olyckor som du minns härifrån? Hade ni inte en kabelbrand där det brann i kablarna?

 

BJ

 

Du menar under det kapslade ställverket?

 

KEA

 

Ja

 

BJ

 

Då hade jag nyss kommit hit. Det var 53 så jag var inte så mycket inblandad i det. Man sa att det brann i en massa kablar och man måste rätta till det så det har jag inte så mycket minne från. Däremot så minns jag när Kalle Sjöberg gick på spänning i 70 kilovoltverket.

 

KEA

 

Ja, var det inte också så att Erik Kvist drog ur en frånskiljare?

BJ

 

Jaha, det kommer du också ihåg.

KEA

 

Ni hade ju kört igång fjärrvärme och börjat leverera till Västerås stad 1954. Byggt om G1 med mera. Fungerade det bra?

 

BJ

 

Ja, men G1 byggdes inte om förrän 58. Vi körde fjärrvärmen direkt på värmeväxlare den första tiden. Men det gick faktiskt mycket bra under de första åren.

 

KEA

 

Och det höll man på med hur länge?

BJ

 

Man höll på med fjärrvärmekörning till 63. P15 kom ju till som du vet 58 och 59.

G1:an var ombyggd och man körde fjärrvärme och det gick bra. Det var bara det att man såg att fjärrvärmen inte skulle räcka många år till och då var det frågan om vem som skulle bygga, och du vet ju med facit i hand att det var kommunen som byggde. Men till dess fungerade det bra.

 

KEA

 

När du jobbade här vad hade ni för arbetstider och fanns det några aktiviteter på fritiden?

 

BJ

 

Arbetstiderna var bra. Sommartid hade man på kontoret 8 till 3 i juni, juli och halva augusti tror jag och arbetstiden på kontoret var väl annars 8 till 5. Och det var två timmars lunch (anm. senare korrigerat till 1.5 timmar) men det var för att många skulle hinna åka hem.

 

KEA

 

Var det två timmars lunch!?

 

BJ

 

Jajamän. Vi satt och spelade kort efter det vi hade ätit.

KEA

 

Sen var det väl också så att man började på sommaren halv 9 på måndagar och slutade 12 på lördagar.

 

BJ

 

Jodå.

 

KEA

 

Ja, det där var ju en väldig förmån som man tyckte var bra när man var ny ingenjör. När det gäller fritidsaktiviteter – sysslade du något med det?

 

BJ

 

Ja (skrattar) lite tennis. De hade ju en tennisbana och där spelade jag lite. Jag lärde mig slå, men blev inte bra så jag spelade lite.

 

KEA

 

Utöver det var det väl också så att man någon gång – under några år i alla fall – hade någon typ av revy?

 

BJ

 

Det var Betts som höll i revyerna. Det var under de första åren 54-55 jag kommer inte ihåg, men den sista var nog 58 då Vattenfall firade 50-års jubileum. Jodå, det var på teatern. Jag var inte inblandad. Men jag var där och lyssnade och tittade på den.

 

KEA

 

Det som jag minns var att klockan 10 varje dag samlades vi på kontoret och drack kaffe. Där fanns ju då möjlighet att träffa sina chefer och träffa varann ordentligt eftersom många arbetsuppgifter fanns ute i anläggningen. Så detta var en möjlighet att kommunicera.

 

BJ

 

Jodå, jodå.

 

KEA

 

Det tyckte jag var väldigt positivt.

Efter hand, efter ett antal år så lades driften ner i anläggningen. Kan du säga hur det gick till och vilka steg man tog och hur det påverkade dina arbetsuppgifter.

 

BJ

 

Man kan väl säga att steg ett var 1973 då helt plötsligt den där strejken inom OPEC kom – alltså oljan höjdes nästan dubbelt. Brännoljan kanske ännu mer, och det var mycket lite lönsamt att köra med Västerås eftersom Stenungsund fanns, som hade tyngre olja som var billigare och som hade bättre verkningsgrad än Västerås.

Så det var första stöten på nedläggningen kan man säga. Och egentligen så hade man redan – om man nu ska försöka hitta något – redan före 1969 funderat på om det inte skulle försvinna. Men körningarna 1969 gjorde att man kom underfund om att man måste nog behålla Västerås lite till eftersom man inte visste vad som skulle hända på elfronten och kärnkraften hade ju inte kommit igång på den tiden. Men efter 1973 så körde man ju faktiskt bara lite toppar då och då och det påverkade. Folk slutade – man sa inte upp någon utan man slutade efter hand. Pensionsavgångar och man sökte nya jobb på andra håll och sånt.

Man beslutade i alla fall att driften skulle fortsätta och man skulle utbilda kärnkraftsteknikerna här i Västerås ett år innan de kom ut till respektive Ringhals och Forsmark och det ledde till att man hade dels civilingenjörer som hade hand om utbildningen dels att herrarna skulle få en chans att se hur man körde igång en panna och hur man körde igång en generator. För det skulle de aldrig få se i verkligheten utom från kontrollrummet när de väl kom in och blev kärnkraftstekniker. Och det där pågick fram till 1983 eller 84. 83 var det väl när Pfeiffer, som då var chef, gick i pension.

 

Sen var det en stor diskussion efter det vad man skulle göra med Västerås kraftstation, men man kom fram till – en utredning som Cedell, som faktiskt hade varit här en gång i tiden gjorde – att eftersom man inte visste vad som skulle hända med kärnkraften, man hade ju sagt att den skulle läggas ner 2010, och regeringen fattade inte några beslut vare sig hit eller dit och det inte kostade mer än en miljon om året, räknat i den tidens pengar, att hålla Västerås i en sådan beredskap att man med ett års varsel skulle kunna sätta det i drift, så gör vi så.

Och det finns hela området med laboratorium och förråd som behöver ha service och då kan ju folket som jobbar på driften och liknande hålla på med service av olika slag på byggsidan. Detta ledde till att det blev kvar och kraftstationen kom i Marvikens ägo medan området kom i ÄD2s (anm. Älvkarlebys Distriktskontor) ägo.

Vi hade fortfarande elunderhållet på hela området så vi hade en del jobb. Sen hade vi en del hyresgäster – vi hade t.ex. Bilprovningen i huset som krävde en del arbete – både på ombyggnad och underhåll. Så på så sätt gick tiden ganska bra fram till jag gick i pension.

 

KEA

 

Så ni hamnade under en ny organisation…

BJ

 

Ja

 

KEA

 

..under den här tiden. Marviken, Västerås och Stenungsund slogs ihop under gemensam ledning?

 

BJ

 

Ja, Stenungsund hade sin ledning och Marviken sin och en övergripande ledning som satt i Norrköping för värmekraftverken. Alltså inte kärnkraftverken utan de konventionella värmekraftverken.

 

KEA

 

Sen på elsidan så fick ni lämna ifrån er Finnslättens sekundärstation?

 

BJ

 

Det gjorde vi redan 1967. Men vi hade driften på elkontrollrummet kvar fram till 1969 ungefär för ÄD2 var inte beredda att bygga om så man kunde köra den där ute ifrån. Och sen byggde de ju om så att vi fick bara ha beredskap här och de körde till och med stationen härifrån. Våra gubbar som hade gått i  elkontrollrummet hade beredskap för att kunna rycka ut för de kunde få signaler om det hände någon störning.

 

KEA

 

Tittar man sen på elsidan – var låg ansvarssnittet för utmatningen. Här, eller låg snittet mellan kraftverket och ÄD2 i kontrollrummet?

 

BJ

 

Bra fråga. Jag tror att de skulle svara för 70, åtminstone linjedelen av 70 och vi skulle svara för 6

 

KEA

 

Lokal kraft?

 

BJ

 

Ja, så var det åtminstone tänkt. Men sen var inte ÄD2 så intresserade och grabbarna kunde inte så mycket, så vi hjälpte dem rätt mycket.

 

KEA

 

Om du tittar tillbaks på den tiden du varit här. Du har varit här – hur många år blev det? Från 1953 .

 

BJ

 

Till 91.

 

KEA

 

53 till 91. Så hela ditt arbetsliv har du varit här på kraftverket. Om du tänker tillbaks – vad var bäst och vad var sämst?

 

BJ

 

Ja – i början, det första som gjorde att man inte slutade eller flyttade när man kunde det var ju det att det hände så mycket hela tiden. Man byggde ut – man byggde ut på området och man byggde ut på stationen. Det hände saker hela tiden. Sen naturligtvis, sista tiden var väl inget, men mellanåren då hade man familj och barn och var inte så benägen på att flytta heller

 

KEA

 

Ingenting som du tycker var dåligt? Lön?

 

BJ

 

(skrattar) Med tanke på vad lönen var ute på marknaden så var den inte så fantastisk. Men man hade ju det här med pension och sjukvården – anvisningsläkare och sjuksköterska. Man hade en hel del plus.

 

KEA

 

Det kändes tryggt kan man säga

BJ

 

Ja, ja.

 

KEA

 

Kan du komma ihåg vad du fick i begynnelselön 1953 då du började?

BJ

 

717 kr (skrattar)

 

KEA

 

Jag började ett år senare och fick 730 (båda småskrattar). Ja, så där kan det vara.

Sen när du blev pensionär, släppte du hela kontakten med kraftverket eller har du hållit någon kontakt?

 

BJ

 

Vi har ju kontakt via ångkraftverkets vänner bl.a. Den här kontakten kom ju upp genom utställningen om P11. Den var död fram till det att utställningen kom igång. Pelle (Pfeiffer) försökte få igång något, men det var ingen som lyssnade på honom då – jag menar utav dom som fanns här på Vattenfall. Men sen när utställningen kom igång vart det annorlunda.

 

KEA

 

Ja, det var intressant att höra vad du har berättat, så jag får tacka för den här pratstunden.

 

BJ

 

Tack själv.

 

 

--------------  Slut --------------

 

 

 

Not 1:Vattenfalls Ångritkontor

Not 2:(Anm. 30 okt. 1956, sju man omkom)

 

 

                                                                                                                                                        Tillbaka