Formaterad utskrift via PDF

Tillbaka

 

Intervju med: Karl-Erik Adolfsson (KEA)

 

Intervjuare: Lars Elvhage (LE)

Redigering: Lars-Eric Johansson

 

Datum: 2010-02-11

 

Karl-Erik Adolfsson, f 1931, började på Ångkraftverket som lärling 1945, 14 år gammal.

Efter ingenjörsutbildning var han ansvarig på

Instrumentverkstaden.

Han slutade på verket 1962 men har sedan slutet av 1990-talet varit aktiv med guidning av anläggningarna. Karl-Erik är också drivande i föreningen Ångkraftverkets vänner alltsedan dess start.

 

Originalinspelningen av intervjun finns bevarad i Föreningen Ångkraftverkets Vänners arkiv.

Intervjuns längd: 66 min

På hemsidan finns också ett litet filmavsnitt från P15s kontrollrum där Karl-Erik berättar om starten av P15. Se det här, men läs gärna intervjun först.

 

 

                                                 -------------  Start --------------

LE

Välkommen hit Karl-Erik, det är riktigt trevligt att ha dig här. Det är en fin vinterdag den 11 februari 2010, snön ligger djup och jag förstår att du är inspirerad över att få tala om dina erfarenheter från Ångkraftverket.

Själv heter jag Lars Elvhage och är ordförande i föreningen Ångkraftverkets vänner och du Karl-Erik är vice ordförande och jag vet att du har en lång erfarenhet från anläggningen.

Varför inte börja med att berätta lite om dig själv först. Din uppväxt och utbildning och sen komma fram till hur du hamnade på Ångkraftverket.

 

KEA

Ja, det kan jag göra. Jag är Västeråsgrabb och uppvuxen här. Tyvärr gick min pappa bort när jag var tre år, så min mamma fick ensam ta hand om mig. Det var inte så gott om pengar men vi klarade oss..

Jag gick ut folkskolan 1945 och då var det storstrejk inom verkstadsindustrin här i Sverige, bl.a. här på ASEA. Jag hade en morbror, som strejkade och de höll på flera veckor. Under den tiden hjälpte han en bekant med att reparera fasaden på hans hus. Den här mannen, Olle Jansson, visade sig vara verkmästare på kraftverket. Så min morbror, som hette Valle Wall, frågade om det inte fanns något jobb åt mig på kraftverket. Han lovade undersöka det.

Jag fick visa upp mina betyg och så fick jag arbete där.

 

LE

Hur gammal var du då?

 

KEA

Jag var 14 år. Jag minns att det var en så fin sommar. Kriget var slut och jag hade fått jobb. Allt var ljust. Så en vacker dag stod jag där vid porten på Kraftverksgatan vid kraftverket. Jag hade fått ett smörgåspaket och mjölkflaska av min mamma med mig ner. Jag kände mig nervös för jag hade ju aldrig varit på någon verkstad och visste inte heller riktigt vad kraftverket var för något. Men när jag stod där, så dök en gammal skolkamrat också upp. Han hette Kjell Lööf. Så vi var två som stod där och var lite nervösa. Men så blev vi inhämtade av en person. Jag blev placerad på verktygsförrådet medan Kjell blev någon slags postpojke på kontoret.

Verktygsförrådet var väldigt bra att börja på. Jag fick lära mig många olika verktyg och gängtappar och vilka borrar man skulle använda för olika ändamål mm.

Efter en vecka blev jag uppkallad till en ingenjör, som hette Roswall. Han var ansvarig för lärlingsutbildningen på kraftverket och han frågade om jag ville börja på lärlingsutbildningen. Han berättade att den var fyraårig och sen fortsatte den med aspirantutbildning på ett och ett halvt år. Jag tyckte det lät intressant så jag tackade ja. Det innebar att jag fick lite sänkt lön jämfört med vad jag hade på förrådet.

Första året var jag på verkstaden – det som vi kallade ettan och tvåan. Det började med att – eftersom jag varit en månad på verktygsförrådet – jag fick komma till verktygsavdelningen. Där fick jag lära mig svarva och kipphyvla och olika bänkarbeten. Där uppe gjorde man verktyg för olika stansar och bockmaskiner. Man härdade där också, så även det fick jag vara med om.

Sen fick jag flytta ut på verkstadsgolvet där man monterade stora frånskiljare och det fick jag vara med på under några veckor.  Efter det var jag i smedjan som sme’halva och sköta ässjan och värma bitarna. Jag var också i svetsverkstan. Det var några av svetsarna som visade hur jag skulle göra och sen fick jag träna själv. Jag minns att jag gick ut till skrothögen och hämtade bitar som jag svetsade ihop. Skrothandlaren, som kom och köpte upp, var inte så glad åt mina konstruktioner.  

När jag satt där för mig själv i kurerna och svetsade så tänkte jag att jag vet ju inget om det här, så jag gick till Olle Jansson och frågade om det inte fanns någon litteratur om svetsning som jag kunde få låna. Jodå, sa han. Du kan få låna här och så plockade han fram några böcker från bokhyllan. Jag frågade om jag fick läsa på arbetstid och det gick bra. Så soliga dagar gick jag ut och satte mig och läste och sen gick jag in och tränade.

Det var både el- och gassvetsning och den kunskapen hade jag mycket nytta av senare när jag började som elektriker. Jag kunde då själv bocka till byglar och göra konsoler.

Efter verkstaden kom jag till bilverkstaden där jag var i tre månader.

Därefter sex månader i pannhuset. Vi fick inte vara med i driften och köra pannorna, men vi fick vara med på reparationerna.

 

LE

Så du fick en planerad lärlingsutbildning?

 

KEA

Ja, det var bestämt vilka avdelningar man skulle vara på. Ordningen kunde variera något lite mellan eleverna, alla kunde ju inte vara på samma ställe samtidigt.

 

I pannhuset fanns på den tiden inga regulatorer att tala om. Lite ringvågar och Källeregulatorer. Det var en enda man som underhöll alla regulatorerna. Han hade en bänk i den mekaniska verkstaden. Så det var hela instrumentverkstaden. Honom fick jag vara hos ganska mycket.

Alla gubbar var bussiga mot oss elever. Rätt vad det var en dag, sa en av dem till mig, att nu får du vara med och köra pannan. Så jag fick stå där inne i det gamla pannhuset och köra en panna. Där fanns ju maskinister vid de andra pannorna som jag kunde fråga. Det gällde att hålla trycket, man skulle mata på lagom mycket kol och se till att bandet – det var Wanderrost – gick med lagom hastighet. Det skulle vara så, att då kolet som gick in i pannan skulle vara slagg då det kom ut på den andra sidan. Det gällde att passa så att det var lagom mycket sekundärluft till bandet.

 

LE

Det betyder att du fick mycket ansvar trots att du bara var 14-15 år?

 

KEA

Då var jag 15. Jo visst var det så.

 

LE

Kulturen på arbetsplatsen var kanske annorlunda då. De äldre var angelägna om att lära ut?

 

KEA

Jodå. Men det var en hård jargong. Det var vanligt att det var folk från flottan eller militären som var maskinister, så de sa att: ”pojkjäkel nu får du ta i här. Stå här och jobba”. Men de var måna om den lärling de hade fått.

 

LE

Så tonen var rå men hjärtlig.

 

KEA

Ja, det kan man säga. Det var många olika gubbar jag var med . Och de var alla trevliga.

Efter det var jag fyra månader i maskinsalen. Det passade bra att gå från pannorna till maskinsalen. Jag gick inte i skift där, utan det var bara dagtid. Jag fick vara med då de fasade in maskinerna. Till elkontrollrummet fick inte vem som helst springa. Där skulle det vara ordning och reda.

Det är lustigt, men jag hade aldrig sett maskinsalen innan jag kom dit som lärling. Från början var det bara verkstad och bilverkstad för mig. Jag såg ju tornen och visste att där inne fanns det maskiner, men det tog nästan två år innan jag fick se dem för första gången.

Han som var ansvarig för maskinsalen var också ansvarig för Finnslättens sekundärstation. Därför blev det så att efter maskinsalen fick jag åka ut till Finnslätten. Det var vinter då, men vi renoverade brytare och bytte olja på transformatorn trots det.  Det var en stor transformator och det gick åt en hel järnvägsvagn med olja.

Det var mycket snö den vintern och jag bodde på Sandgärdet så jag åkte skidor ut till Finnslätten när det gick. Vi började där klockan sju på morgonen. Arbetet på Finnslätten var mycket trevligt.

 

LE

När du började som lärling och den första tiden, hade du intresse för teknik då, eller kom det efterhand?

 

 

KEA

 

Kanske inte från början. På den tiden var det väldigt bra att söka till något statligt verk – järnvägen, posten, brandkåren och naturligtvis Vattenfall. Men det var inget jag hade planerat. Det blev bara så tack vara min morbror, som jag sa i början.

Efter Finnslätten kom jag ner till el-avdelningen på kraftverket. Man hade då börjat bygga panna P13 och generator G6. Så jag fick vara med om att bygga 6kV ställverket. Ett uteställverk, som är rivet nu. Det var mycket jobb med det. Sen gjorde jag belysningen tillsammans med en man som hette Hedman. Det var belysning till både G6 och kondensorkällaren som vi gjorde 220V belysningen. Den finns kvar idag. Vi gjorde också belysningen till ritkontoret som låg uppe över verkstan. Det var med kulo. Det andra var med EKG och EKL.

Då hade det gått i stort sett tre år av lärlingstiden och det var full rusch

  

LE

Så då var du 17-18 år?

 

KEA

Ja, och under tiden hade jag fått körkort. Det var en av chaufförerna i bilverkstan som körde med oss elever. Vattenfall hade egna bilar. Vi började med att köra inne på området.

 

LE

Var det lastbil ni körde då?

 

KEA

Nej, det var personbil. Vi hade en amerikansk herrgårdsvagn som övningsbil. Den hade rattväxel. Efter ett tag fick vi köra i stan. Teori läste vi på kvällstid och sen fick vi köra upp för besiktningsmannen. Allt detta betalade Vattenfall, så jag fick mitt körkort gratis.

 

LE

Det var 18 års gräns som gällde då också?

 

KEA

Ja, det var det. Jag hade fyllt 18.

Efter det hade jag ett halvår kvar på utbildningen och då skulle jag vara på distriktet. Vattenfall var uppdelat på tre distrikt i mellersta Sverige – Motala, Älvkarleby och Västerås. Jag hamnade i ett lag, som hade hand om elektrifieringen ute i Kärrbo, Irsta, Kungsåra och Tillberg. Bas för den gruppen var ”Irsta Anders”. Han var ungkarl och lite av en festprisse. Det kunde hända att han kom till jobbet på måndag morgon direkt från festandet i vit skjorta med manschettknappar.

Det var ett friskt jobb ute i det fria. Jag hade just fått körkort, så jag fick ta hand om jeepen – vi hade en jeep med stor släpvagn till och med den körde vi ut material. Det var att köra i skogen och på gärdena. Det var mycket bra träning i bilkörning. Det bästa jobbet på vintern när vi var ute det var att få gräva stolphål för då höll man sig varm. Att krypa upp i stolparna och stå där och naja koppartråd var inget man ville göra när det var kallt. Man klarade bara en stolpe i taget, sen fick man värma sig.

Jag trivdes bra också här bland de gubbarna.

Ett jobb jag minns särskilt var när vi fick i uppgift att åka till Köping. Där går kraftledningen från Västerås över kanalen i Köping. Där är höga stolpar så att fartygen ska kunna passera under. Kalkbruket i Köping släppte ut fint kalkpulver, som lade sig på isolatorerna. Både på ledningarna och ställverket som fanns där.

 

Kalken ledde strömmen och det kunde bli överslag. Så med jämna mellanrum fick vi byta isolatorer. Så småningom lärde man sig att om man smorde in isolatorerna med silikon fastnade inte kalkpulvret.

Men nu skulle vi byta isolator i en av de där höga stolparna över kanalen. Och gubbarna ville väl testa mig och sa att nu fick jag klättra upp och byta där. Så jag klättrade upp med stolpskor. Men den här stolpen var så konisk att man var tvungen att byta stolpskor efter halva vägen. De jag började med greppade inte då stolpen hade smalnat av. Så jag hade ett par mindre skor med mig upp.

Runt midjan hade jag ett bälte med tänger och skiftnycklar och hammare. Där var också en hälla där man satte fast en talja. Jag hade också ett rep med mig upp. När jag kom upp till regeln gällde det att fästa taljan där och så fira ner repet med en krok i. Det första man då hissade upp var en stege som jag hängde på regeln så det gick att komma ut till faserna. Efter stegen, så ner med repet igen och upp med koffing-block, som användes för att lyfta upp faserna. Så fick jag sitta där uppe och jobba. Det gällde att klämma fast benen i stegen. Det var högt uppe i luften och dåligt med säkerheten. Idag skulle man aldrig släppa upp folk på det sättet.

Jag lossade isolatorn och firade ner den med hjälp av taljan. Så fick jag upp en ny isolator, skruvade fast den, fixade in den i donet på linan och till sist kunde jag släppa på koffing-blocket.

 

LE

Fanns det några originella personer du jobbade med under den här tiden eller några andra episoder, som är värda att berätta?

 

KEA

Jag minns en gång när jag fick vara med och staka linjer. Jag var med en som hette Edman. Det var något helt nytt för mig. Jag fick lära mig göra markprofiler. Det var först sedan jag blivit ingenjör, som jag förstod vad de skulle användas till.

 

En annan gång, det var en riktig vinterdag, fick vi kallelse att åka upp mot Ramnäs. Där skulle man hugga skog intill en 20kV ledning och vi skulle bevaka att de inte fällde på ledningen. Vi var två man som åkte dit upp. En erfaren linjearbetare och jag. Vi tog med oss linor och stöttor som vi skulle använda för att hålla undan träden från ledningarna. Det första vi skulle göra då vi kom dit var att se till att en stor gran de skulle fälla skulle gå bra. Jag klättrade upp i trädet och satte fast ett rep så högt jag kunde. Den andra ändan på repet gjorde vi fast i ett annat träd och så hängde jag mig med armarna i repet. På så vis trodde vi att vi skulle kunna styra fallet. Men huggaren kapade trädet med en väldig fart och det föll mot ledningen. Det rep vi spänt upp kunde inte hålla mot utan gick av direkt. Det var spännande att se gnistregnet då kraftlinorna slog mot marken. Linorna var ju bara najade i isolatorn så de lossnade lätt. Huggarna hade hästar som dragare och det sprakade och gnistrade bland dessa hästar. Efter ett tag försökte man återinkoppla spänningen och då sprakade och blixtrade det på nytt.

Det tog ett tag innan vi fått tag på telefon och kunde ringa hem till kontoret och begära folk och nya linor. Under den tiden hade bönder från Ramnäs redan hunnit ringa och klaga. De kunde inte mjölka.

 

LE

Var det stora områden som blev strömlösa?

 

KEA

Ja, det var uppåt Ramnäs och Västerfärnebo. Brottet var strax norr om Svanå.

 

Geijer, som hade skickat upp oss för att se till att allt gick bra var inte glad åt det som hade hänt. Men vi tyckte vi hade gjort så gott vi kunnat.

Efter ett par dagar återupptog man avverkningen och då var vi där igen, men nu med ordentliga hydrauliska stöttar och då gick det bättre. Men det var en spännande händelse för en 18-åring.

Under hela den här tiden gick jag på kvällskurser. Jag tror det var fyra kvällar i veckan. Jag hade bara folkskola då jag började lärlingsutbildningen så nu läste jag in realexamen. Det var frivilligt från min sida, men efter två år menade man på kraftverket att alla lärlingar skulle läsa på kvällarna. Det skulle vara teknologi och sådana ämnen. Men jag bad att få fortsätta med de studier jag börjat med och det gick bra. Vi fick ledigt två eftermiddagar i veckan förstudier. Vi slutade då halv tre.

 

När jag kom tillbaka från linjearbetet var lärlingstiden slut och jag skulle börja på aspirantutbildningen. Men då var det mycket jobb på kraftverket och jag hade ett halvår kvar på kvällskurserna, så jag bad att få göra en del av aspirantutbildningen här i Västerås. Då var det en ny man som var chef för lärlingarna. Det var Betts, för Roswall hade slutat och blivit elchef i Visby. Här var det mycket att göra på nybyggnation på den elektriska sidan och de behövde mycket folk. Jag hade ju varit där och var bekant med arbetet, så de tyckte det var bra om jag kunde stanna kvar.

På så sätt var jag med och byggde Södra lokal. Det var ett10kV ställverk, som matade alla matarvattenpumparna. Det matade också upp 10kV till toppen av tornpannorna för att driva fläktarna. Det var lite nytt för mig att vara med om att bocka kopparskenor. Jag var också med om att bygga om elektrofiltret på P12:an.

 

LE

Så på det sättet kom du in mer och mer på det elektriska?

 

KEA

Ja, så var det. Tanken med lärlingsutbildningen var att de som gått där skulle bli maskinister någonstans i landet eller arbeta på ställverksanläggningar..

Men julen 1951 sa Betts, att nu måste du åka iväg någonstans. Så då skickade de mig till Trollhättan. Där hade Vattenfall en lindarverkstad för att linda om motorer. Det var ju så, att de första generatorerna i Trollhättan var byggda för 25Hz och senare beslutades att det var 50Hz som skulle gälla. Så då tog man in alla 25Hz motorer och lindade om dom. Det var en ingenjör Larsson från ASEA som var chef för den avdelning. Där fanns också en mätarverkstad där man gjorde om elmätarna. Man var ju tvungen att byta spolar i dom när man gick till 50Hz..

Jag kom dit ner mitt i vintern -52. Jag åkte bil ner med en från kraftverket, som fått förflyttning till Trollhättan. Jag hade ingen bostad, men hade en kompis där och de första nätterna fick jag bo hos honom och sova på golvet. Men sen fick jag bo ihop med honom som jag åkt ner med.

På lindarverkstan fick jag en mentor som hjälpte mig med att komma igång med arbetet. Jag berättade för honom att jag spelat bandy och ishockey i IFK Västerås och då sa han att då måste du spela här också. Så det stod inte på förrän han hade ordnat in mig i en bandyklubb som hette Gripen. Jag fick spela både bandy och ishockey där. Det var bra för mig, som inte kände så mycket folk. Jag fick många nya kontakter med ortens killar. Laget spelade då i div.2. Vi spelade bl.a. i Surte där det fanns sneda hus från Surteraset (1950). Vi var också till Ulricehamn,

 

Borås, Vänersborg och Uddevalla. Det var städer jag aldrig varit i tidigare.

Grabbarna i verkstan undrade på måndagmornarna hur matcherna hade gått. Det stod lite i tidningarna också och mitt namn nämndes väl ibland också. Verksmästaren var sportintresserad och kallade in mig och pratade sport och visade olika typer av lindningar. Så med hjälp av sporten blev jag väldigt väl omhändertagen och trivdes mycket bra.

När sommaren kom skulle jag in i militärtjänst och det blev Luftvärnet i Linköping. Där fick jag tentera för att komma med i en kurs för utbildning i radar. Då flyttades vi upp till Göta Livgarde i Stockholm och så småningom hamnade vi i Norrtälje. Där fick vi utbildning i att sköta radarstationer. Det var 15 månaders utbildning och jag trivdes bra. Norrtälje är en fin sommarstad. Jag och en annan kille köpte var sin kanot och var ute och paddlade i skärgården. Vi var befäl och hade tjänstgöring på fm. och var lediga på em.

Då jag kom till Trollhättan hade jag gjort ett uppehåll i studier, men nu tog jag med mig läroböcker ut på holmarna och repeterade matte och fysik och sådana ämnen för jag kulle tentera för att komma in på tekniska fackskolan. Jag gick in till kompanichefen och begärde ledigt för att tenta. OK, sa han, men då får du vara här och vara dagofficer då de andra tar sommarledigt. Det ställde jag upp på.

Så jag åkte hem till Västerås och var på tentamen en hel vecka. Det var nog 150+ sökande och man tog in 90 och jag var en av dessa och vi skulle börja till hösten. När jag muckade hade skolan redan hållit på två veckor. Utbildningen gick fort – vi hade 10 timmar matte i veckan – så de hade gått genom allt inom trigonometri när jag kom, så det fick jag läsa in själv.

När jag började skola kontaktade jag Trollhättan och begärde tjänstledighet, men det fick jag inte. De ville inte binda upp sig över så lång tid. Då gick jag till Betts på kraftverket och sa att jag inte fått tjänstledigt för studier. Bry dig inte om det sa han. Det fixar vi, du får jobb här.

 

LE

Hur gammal var du då?

 

KEA

Det var 1952, så jag var 21 år. Jag hade då jobb på kraftverket på sommarlovet mellan ettan och tvåan. De arbetsuppgifter jag då fick var att prova alla termiska skydd på motorer i pannorna och ställverket. Man hade aldrig tidigare kontrollerat att dessa var inställda på rätt värde. Jag fick då tillämpa det jag hade lärt mig om trefas och räkna ut strömmar. Så var det ju också ett kontorsjobb och det tyckte jag var fint. Jag tog på mig blårock då jag gick ut. Gubbarna på golvet hjälpte mig och vi var kompisar så det var lätt att komma in i jobbet.

 

LE

Det var alltså folk som du kände från dina tidigare arbetsuppgifter?

 

KEA

Javisst, de tyckte kanske att det var lite roligt att jag hade det jobbet. Jag var nu tjänsteman. Vi hade sommartid och slutade halv tre varje dag.

 

LE

När började ni på morgonen?

 

KEA

Klockan åtta. På lördagarna slutade vi halv tolv. På måndagarna började vi halv nio. Det var en förmån, som alla tjänstemän hade. Jag tyckte det var jättebra.

Jag hade kanoten kvar och var ute och paddlade varje eftermiddag.

 

Jag arbetade nu under en kille som hette Hanspers, som jag tyckte var en väldigt duktig ingenjör. Och det var till honom som jag fick redovisa mina arbetsresultat. Där fanns också en kille, som gått ut tekniska skolan året innan, Kjellberg hette han och jobbade på ritkontoret. Han visade mig hur jag skulle gå tillväga med arbetet.

 

Sen gick jag andra året på skolan och då jag var klar fick jag jobb på ritkontoret hos Kjellberg. Man hade strax innan bildat en ny avdelning, som hette Instrument och apparatavdelningen. Vi fick ta hand om alla regulatorer, reläer och instrument. Både från Finnslätten och kraftverket. Som nybakad ingenjör fick jag ansvar för alla reläer.

Efter två år slutade Kjellberg – han blev chef på el-avdelningen på Hallstahammars bruk – och då blev jag ansvarig för hela avdelningen.

 

LE

Då var du 23 år?

 

KEA

Ja. Vi anställde då en ny ingenjör från tekniska fackskolan som tog hand om relädelen. Westman hette han. Vi var då tio man på hela avdelningen. Vi byggde också upp en ny instrumentverkstad som låg ovanpå kontrollrummet till pannrummet. Här provade och testade vi manometrar och termoelement. Sånt hade man inte gjort tidigare. Vi gjorde också revision på ringvågar. Men fortfarande var det så att det mesta kördes med manuell reglering. Det fanns inga datorer som idag..

Under tiden här fick jag erbjudande om att gå en kurs i reglerteknik som ASEA och Tekniska gymnasiet här i stan hade startat. Det var flera som blev tillfrågade med det var bara jag som nappade. Jag fick gå på fredagar och lördagar mot full lön. Där fick vi läsa högskolekurser i matte och reglerteknik och tenta av detta. Vi fick också göra ett examensarbete i form av reglerutrustning för trådvalsverk med tre valsstolar. På kursen var det också många ingenjörer från ASEA.

 

LE

Så på det sättet fick du en massa kontakter in i ASEA?

 

KEA

Jovisst och det hade jag nytta av senare i mitt jobb. Jag blev också senare kontrollant på de provningar som Vattenfall gjorde på ASEA-maskiner.

 

LE

Kan man säga att utvecklingen av t.ex. reläskydd skedde i nära samarbete mellan ASEA och Vattenfall? Man testade och fick feedbacks. Var det formaliserat eller …

 

KEA

Det var ett starkt samarbete mellan företagen. Det byggde mycket på att vi kände varandra. Det kunde vara kamrater från skolan – många hamnade ju på ASEA. Ett exempel på samarbetet är 400kV där Vattenfall utvecklade stolparna och ASEA brytarna. Det var likadant med STAL. De ställde alltid upp.

När jag gått färdigt kursen hade man bestämt att man skulle bygga en panna till – panna P15 för fjärrvärmen. Det var 1954 man hade börjat leverera fjärrvärme från kraftverket till Västerås stad. Man använde de vanliga pannorna för det, men de var inte byggda för att gå kontinuerligt utan deras specialitet var snabba starter och korta drifttider. Nu gällde det att ha en panna med hög verkningsgrad utan krav på

 

snabbstart. Man rev ut fyra av de gamla ursprungliga pannorna och byggde en ny. Det började man med 1958. Den placerades intill maskinsalen och fick ett eget kontrollrum. Eftersom jag just fått specialutbildning blev jag ansvarig för reglerutrustningen till P15. Det blev en Schoppe&Faeser  utrustning köpt hos Hugo Tillquist. Jag skulle se till att denna utrustning blev monterad och idrifttagen och att garantivillkoren uppfylldes. Det var en bra tillämpning på vad jag just lärt mig på kursen.

Vi konstaterade också tyvärr att de instrumentmakare vi hade inte klarade av det nya med elektroniken. Så vi fick starta en utbildning för dem. Det fick man veta i Stenungsund, så där nyanställde man ett antal instrumentmakare och skickade dem hit upp till Västerås så att de också blev utbildade. Jag blev ansvarig för avsnitten om mätteknik och reglerteknik medan en civilingenjör Widahl från Stockholm elmaskin och elkraftdelen. Sen fick dessa utbildade instrumentmakare vara med på hela byggnationen av reglerutrustningen till P15.

I och med detta kom jag in lite mera på lärarjobbet och det tyckte jag var roligt. Jobbigt men kul.

Det här var 1958 och 1960 togs pannan i drift. Det var meningen att denna skulle mata G1 och G2. G1 hade byggts om till mottrycksmaskin, så pannan levererade både el och fjärrvärme. G1 och G2 styrdes ju från elkontrollrummet, som låg på ett annat ställe och det var opraktiskt. Därför beslöt man att flytta styrutrustningen till samma ställe som där P15 styrdes. Så samma maskinist kunde köra både panna och generatorer och man sparade in folk. Vi gjorde den flytten och det blev min och Westmans ansvar att ta den i drift. Vi provade allting noggrant och det fungerade. Det enda vi inte kunde testa var fasningsdonen för då måste vi ha tillgång till pannan. När vi slutligen skulle ta det i drift var det fullt med folk i kontrollrummet. Där var flera överingenjörer från elsidan och en från ångsidan. Vi körde igång och fasade in G2:an. Pang sa det och den löst ut direkt. Jag fick en kallchock, det var ju jag som hade ansvaret. Då sa en av överingenjörerna att nu måste vi prova om alltsammans på nytt. Det kan väl inte vara nödvändigt tyckte jag. Vi har testat allt utom synkronskopet. Jag hade tagit med en ingenjör Pettersson från ASEA som var där för att ställa in spänningsregulatorn samtidigt. Han sa då att ”Vi skiftar två tampar i synkronskopet så tror jag att det fungerar”. Vi gjorde det och allt fungerade. Vilken lättnad det var! Vi hade nu både panna och två generatorer att köra mot.  Vi kände oss nöjda och gick och tog en kopp kaffe. (Det inspelade filmavsnittet handlar om detta)  

 

LE

Vad gjorde du sen P15 var klar?

 

KEA

Efter det vi hade tagit P15 i drift blev det väldigt lite körning på kraftverket och jag förstod att det skulle bli dåligt med arbete framöver för mig. Jag hade familj och insåg att jag måste flytta på mig – antingen inom Vattenfall eller gå till någon privat.

Jag sökte och fick erbjudande om jobb i Bergeforsen. Vi var också däruppe och tittade men där var så mycket snö så min fru ville inte flytta dit upp. Jag hade också ett erbjudande i Smedjebacken att ansvara för elsidan i deras smedjor och valsverk. Men det verkade sotigt och skitigt.

Men så såg jag en annons i tidningen som sa, att man skulle starta en kurs på KTH för lärare i tekniska ämnen för tekniska skolor. Det tyckte jag lät intressant.

 

LE

Hur gammal var du då?

 

KEA

Det var 1961, så jag var 30 år och hade familj och två barn. Kunde jag då sätta mig på skolbänken igen? Men jag hade ju för inte så länge sedan gått den där kursen i reglerteknik, så mina kunskaper var lite uppfräschade. Jag skickade in en ansökan och kom in. Det var visst 700 sökande och man tog in 120. För att finansiera det tog jag studielån med 650 kronor per månad och så fick jag lika mycket i bidrag. Och det skulle vi leva på. Jag hyrde rum i Stockholm och åkte hem över helgerna. På kursen träffade jag Karl Axel Jakobsson. Där var också en annan kille som jag kände sen tidigare. Seth Gustavsson hette han. Så vi var en liten Västeråsgrupp. Utbildningen var uppdelat på flera delar: elkraft, tele, bygg, maskin och ångteknik. Ungefär 20 elever i varje grupp. Tanken var att vi som gick där skulle bli lärare i den nya Tekniska fackskolan som skulle starta. Vi började januari 1962 och gick fyra terminer, som man pressade in under 1,5 år. Det var ingen fullständig civilingenjörsutbildning. När vi var klara med utbildningen tog vi kontakt med Tekniska Gymnasiet i Västerås och fick jobb där.

 

LE

Ni måste haft en unik ställning jämfört med yngre studenter eftersom ni varit ute i arbetslivet under många år?

 

KEA

De flesta på kursen var äldre med lång erfarenhet. Det var det man hade sökt. Under den lärartid, som sen följde hade jag en väldig nytta av mina år på kraftverket..

 

LE

Du visste vad du talade om eller hur?

 

KEA

Jovisst. Så vi fick jobb här i Västerås alla tre. Karl Axel, jag och Seth Gustavsson. Jag blev då också kollega med min gamla klassföreståndare och han blev lite av en mentor för mig. När han sen gick i pension efter något år fick jag hans tjänst och blev huvudlärare i elanläggning och elkraft. Vi hade bara avgångsklasserna och de gick ut i slutet på maj. Sen började vi igen i slutet på augusti, så vi hade en lång ledighet.

 

LE

Hur länge fortsatte du med lärarjobbet?

 

KEA

Jag var lärare tills jag gick i pension 1996. Under den tiden byggdes Wenströmska skolan och jag var med och planerade laboratoriet där. Jag var också fackordförande för civilingenjörer inom Västerås skolor. Det innebar bl.a. att jag fick vara med som facklig representant vid alla rektorskonferenser runt om i Sverige. På det sättet lärde jag känna många nya människor.

 

LE

Om vi går tillbaka till din tid på ångkraftverket, utöver det du talat om redan, är det någon speciell händelse eller person du skulle vilja framhålla.

 

KEA

Jag trivdes bra med de flesta. Speciellt beundrar jag ingenjör Hanspers, som tog hand om mig som ny ingenjör. Kom man in till honom med ett mätresultat kunde han ibland direkt säga att här har du mätt fel och förklara vad det var för fel.

Sen har vi alla gubbarna på golvet. Man kunde gå ut och fråga dem utan att

 

skämmas. I gengäld fick jag ibland ställa upp och hjälpa dem med några frågor de kunde ha om de läste en Hermodskurs.

Det var också ett bra gäng vi hade i instrumentverkstaden.

 

Det hände några olyckor också.

Vid ett tillfälle skulle vi göra ett jobb på en av maskinerna. Den maskinen stod stilla, men samtidigt var det två andra som gick för fullt och levererade ström ut till nätet. Verkmästaren skulle gå ner och frånskilja den maskin vi skulle jobba med. Han hade en detaljerad arbetsorder med sig som exakt beskrev hur frånskiljningen skulle göras. Men han öppnade frånskiljaren på en av de maskiner som gick för fullt. Det blev en väldig smäll – kopparskenor smälte och rann på väggarna. Isolatorer smälte också ner. Han kastade sig ner på golvet. Han blev bränd i huvudet men överlevde. Han tog sig själv ut krypande. Det blev stopp i hela anläggningen. Alla ingenjörer och gubbar på golvet fick hjälpa till för att få ordning på allt igen.

Vi hade också en del kabelbränder och de var svåra att släcka.

 

Strax efter det jag börjat fick vi en brand i P12ans luftförvärmare. Det hade kommit in oförbränd olja dit. Järnet brann så det smälte ner. Jag tror att det vägde upp emot 100 ton. Man fick sen ett väldigt jobb med att mejsla bort den kalla smältan. Jag var aldrig med själv.

En annan olycka var då en fläktvinge lossnade på P11s fläkt och for ut genom taket. Som tur var skadades ingen.

 

Varje år var det revisioner på maskinerna. En man ofta hade problem med var G4:an från de Laval. Det är en axialturbin – de andra är radialturbiner.

   

LE

Vem byggde pannorna? Var det Kockums?

 

KEA

Munktells i Eskilstuna byggde några av de första pannorna. Även Motala Verkstad. Tornpannorna var konstruerade här i Västerås, men byggdes av Svenska Maskinverken. Konstruktionerna runt ikring med balkar var det en tysk firma som gjorde.

 

LE

Det du berättar är verklig svensk industrihistoria och jag ser i dina ögon att du ser de apparater framför dig som du pratar om. Tekniken då var ju mycket konkret och förhanden. Idag då många sitter framför sina datorer så är man mycket längre från verkligheten. Eller hur?

 

KEA

Så är det nog. De vet inte vad som egentligen händer.

Det var ju först då vi fick P15, som det blev lite automatiserat. Och då var det inga datorer utan vanliga regulatorer. Där fanns givare, som noggrant mätte tryck och temperatur och omvandlade de fysikaliska storheterna till elektriska impulser som gick vidare till förstärkare.

 

LE

En annan fråga – föreningen Ångkraftverkets vänner bildades ju av ett antal äldre personer med ett brinnande intresse för teknik, ett intresse man haft hela livet. Från ditt lärarjobb – det är ju visserligen mer än 10 år sedan du slutade – märker

 

du samma brinnande intresse från ungdomen idag som det ni hade då ni var unga?

 

KEA

Så länge jag var lärare, och det var fram till 1996, tyckte jag eleverna var intresserade. Jag hade dom ju bara sista året. Jag tror nog att de allra flesta hade sådana kunskaper att de kunde användas i industrin omgående. Men intresset för tekniken bland ungdomarna började väl avta vid den tiden. Tyvärr. Nu kanske det har vänt igen.

När vi startade föreningen, det var 2002, sa vi att vi skulle jobba för att det här skulle skapas ett energitekniskt centrum. Vi ville föra teknikkunskaper vidare till kommande generationer och visa vilken kompetens ingenjörer hade förr i världen. Även om de bara hade räknesticka som hjälpmedel vid den tiden gick det att konstruera komplexa maskiner och anläggningar. Och det intressanta med den här kraftstationen är, att mycket av det som finns här är konstruerat och tillverkat i Västerås. Pannor och elektriska maskiner. Och resten i Finspång, som då var ett ASEA-företag.

 

LE

Kan du berätta något om hur föreningen Ångkraftverkets vänner bildades?

 

KEA

Något år efter det jag blivit pensionär köpte PEAB kraftverket av Vattenfall. Hösten 1999 var här en utställning, Pannhus 11 kallades den, och man ville visa Sveriges industrihistoriska utveckling. Jag gick dit och tittade – det var ju så länge sedan jag varit i lokalerna. Då träffade jag både landshövding Rydh och Åke von Sydow. Ja, även kulturminister Ulvskog.

När jag berättade för Åke att jag hade arbetat här sa han med detsamma att jag måste bli guide och visa anläggningen. Det var så jag kom in här igen. Jag knallade upp till Pelle Pettersson på PEABs kontor och erbjöd mina tjänster om de var intresserad. Det var dom och Pelle skickade mig vidare till Bo Olsson. PEAB hade just då anställt Peter Larsson, som skulle arbeta med Ångkraftverket. Så vi satte igång med att förbereda guidningar. Jag kände Karl Axel och han ville gärna vara med. Andra som ville vara med var Pelle Pfeiffer, som varit driftchef. Bertil Jonsson var där och Åke von Sydow. Så vi bildade en grupp runt Peter Larsson och vi skötte guidningar under ett par år.

Plötsligt slutade Peter och då stod vi där några guider och undrade vad vi skulle göra utan chef. Då tyckte någon, att vi bildar väl en förening och kallar oss Kraftverkets vänner. Ordförande blev Arne Jönsson, en pensionär från kraftvärmeverket. Det var så det hela började.

 

PEAB såg ju att vi kunde detta och tyckte det var bra. Så vi fick förtroendet att ta hand om dokumentationen till ett arkiv. När man senare kom in i rivningsfasen, fick vi plocka ner utrustning som vi bedömde värdefull.

 

Första åren i föreningen var Arne ordförande. Tyvärr gick han hastigt bort 2004. Efter honom kom Leif Hjärne och nu är det du som är ordförande.

 

Vi hoppas och arbetar för att detta ska bli dels ett museum, dels ett energitekniskt centrum.

 

LE

Det är en intressant och fascinerande historia du har berättat. Du började här när

 

du var 14 år och var här till du var 31. Och nu med föreningen och med PEAB försöker du se till att arvet förvaltas på rätt sätt till ett museum och forskningscentrum. Men också att visa hur tekniken har utvecklats och förhoppningsvis få ungdomen, som ska ta över efter oss, att bibehålla och utveckla sitt teknikintresse.

Skulle du vilja säga några slutord?

 

KEA

Jag tycker att intresset finns hos många. I föreningen får vi in nya medlemmar från många olika ställen. Det är civilingenjörer, det är lärare och andra intressenter. Vi är ett gäng som träffas varje onsdag förmiddag. Det är ett sätt att hålla intresset uppe. Sen är jag med i Tekniska föreningen och Industrihistorisk föreningen i Västerås. Dom värnar om gammal industrihistoria.

Jag får bara hoppas att jag får uppleva att det blir något av det här projektet. Tyvärr kom den ekonomiska krisen olyckligt emellan, men jag förstår att PEAB jobbar på för full med planering.

 

LE

Då får jag tacka dig så hjärtligt Karl-Erik. Det har varit mycket intressant att lyssna på dig. Du har fått prata en hel del men jag tyckte det var bättre att jag var tyst och fick lyssna på dig - det gav mycket mer. Så lycka till i fortsättningen och tack ska du ha!

 

KEA

Tack själv!

 

 

--------------  Slut --------------

 


 

Utdrag ur - Förteckning över minderåriga arbetare vid Västerås kraftverk år 1946

- Källa: Landsarkivet Uppsala

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillbaka