Formaterad utskrift via PDF

                                                                                                                                                 Tillbaka

Intervju

 

 

Intervju med: Rune Wretholm (RW)

 

Intervjuare: Karl-Erik Adolfsson (KEA)

 

Datum: 2009-02-18

 

Rune Wretholm, f 1926, började på kraftverket 1940 som kontorsvakt och arbetade här fram till sin pensionering.  Har haft en mängd olika arbetsuppgifter framför allt i den verksamhet som låg utanför själva driften av kraftverket.

 

Originalinspelningen av intervjun finns bevarad i Föreningen Ångkraftverkets Vänners arkiv.

Intervjuns längd: 33min

 

 

--------------  Start --------------

 

 

KEA

 

 

 

 

RW

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

KEA

 

RW

 

 

 

KEA

 

RW

 

 

KEA

 

RW

 

KEA

 

 

RW

 

KEA

 

RW

 

 

KEA

 

RW

  

KEA

 

RW

 

 

 

 

 

 

 

KEA

 

RW

 

KEA

 

RW

 

KEA

 

RW

 

KEA

 

RW

 

 

KEA

 

RW

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

KEA

 

RW

 

 

 

 

 

 

 

KEA

 

RW

 

 

KEA

 

RW

 

KEA

 

RW

  

 

KEA

 

RW

 

  

 

KEA

 

RW

 

KEA

 

RW

 

 

 

KEA

 

RW

 

 

KEA

 

RW

 

 

 

KEA

 

RW

 

KEA

 

RW

 

KEA

 

RW  

 

 

KEA

 

RW

 

KEA

RW

  

 

KEA

 

RW

 

KEA

 

 

RW

 

 

 

 

 

 

  

 

KEA

 

RW

 

 

KEA

 

 

RW

 

 

 

 

 

Jag sitter här idag, onsdagen den 18 februari 2009, och intervjuar Rune Wretholm. Jag som intervjuar heter Karl-Erik Adolfsson.

 

Du började här redan 1940. Hur kom det sig att du började här och vad blev ditt första arbete?

 

Jag började direkt då jag slutat skolan. Jag hade varit på arbetsförmedlingen och fått det här jobbet. Jag anställdes som kontorsvakt och det höll jag på med ett par år.

Man hade en arbetsdag från 8 till 18 med en timmes rast och på rasten skulle vi kontorsvakter alltid sitta i växeln mellan 12.30 och 13.30. Och vid 14 års ålder lät man väl som en dam på rösten och blev kallad för fröken av dom som ringde upp. Och så skulle man utföra en massa ärenden på stan, bl.a. betala räkningar till ASEA och Metallverken m.fl. firmor. När man återkom till kontoret, kanske halv fyra efter lunch, var det dags för att ställa iordning kvällsposten så att chefen kunde skriva under breven.  Vi skrev kuvert med långa adresser, t.ex. ”Kattstrupeforsens kraftverksbyggnader” och man slickade kuvert till posten som skulle iväg på kvällen. Man var aldrig klar före klockan 6.

 

Då under krigstiderna var det väl noga med passersedlar?

 

Jajamensan. Gubbarna stod med gevär i porten. Det var ju året efter det kriget börjat. Landstormen låg här också. När man gick ut med post till bostäderna och till chefsbostaden så fick man gå in till landstormsgubbarna.

 

Var höll de till då?

 

De var i gamla portvaktshuset, det som blev läkarmottagning sen. De var där nog ett par tre år tror jag.

 

De patrullerade runt på området?

 

 Ja, och så hade de luftvärnskanoner på tornen. Det var lite skrämmande.

 

Men luftvärnskanonerna måste ha varit senare eftersom de satt på P13-14 och de byggdes ju 1950-51.

 

Jo, men då måste de ha varit på 11an och 12an.

 

Kommer du ihåg vad du fick i lön då?

 

Ja, det kan jag tala om för dig. Jag fick 90 kr i månaden och det tyckte jag var storslaget för schasarna på stan hade ju bara 60.

 

När du sen hade arbetat på kontoret ett tag – var det två år eller? Var hamnade du då?

 

Då kom jag till bilverkstan.

 

Vilka uppgifter fick du där?

 

Det var Nordström som skulle ha en kontorsgrabb som skulle hjälpa till med att skriva ut kort och rekvisitioner. Det var ju inte så roligt. Man måste vara ren om fingrarna när man skulle skriva, men rätt som det var så behövdes jag ute i verkstan för att hjälpa till med att skjuta in en bil. Jag fick även åka ut på stan och köpa reservdelar. Så det var svårt att hålla sig ren. Så då menade gubben på att jag måste välja – antingen skulle jag vara på verkstan eller hos honom. Då sa jag att jag vill nog vara på verkstan för då kan jag lära mig något nytt. Och då hamnade jag hos Helmer Andersson, som var motorexpert.

 

När fick du börja köra bilarna?

 

Det var senare när jag kom hem från lumpen och hade fått körkort.

 

Så du körde ingenjörerna och transporterna och annat här inne på området?

 

Ja, och jag skjutsade Hansson till Stockholm. Det var kanske en gång i månaden.

 

Hur var det då, pratade ni något när ni satt i bilen?

 

Vi pratade aldrig. Det var ”God morgon”, sen 12 mil och sen ”Tack för skjutsen”.

 

Jaså, så pratsam var han. Men Blomqvist då. Körde du honom också?

 

Jodå, men den som jag körde mest var Tegnelius. Det blev väldigt mycket då vi skulle bygga pannorna. Det blev mycket till Finspång, kanske en gång per vecka.

 

Det måste väl ha hänt en del under de där körningarna. Något speciellt du minns?

 

Vid ett tillfälle, jag hade precis kommit hem från lumpen, körde jag mycket och registrerade och besiktigade nya bilar och vagnar som skulle ut på Vattenfalls stora Harsprångslinje. Trångt var det på gatorna och jag körde med stora grävmaskinstrailers till andra sidan stan. En gång frågade då Nordström mig om jag skulle kunna köra dynga till bostädernas trädgårdsland. OK sa jag, jag hade ju varit på landet, så det var väl inte så märkvärdigt. Jag fick en nyrenoverad Scania, 4-hjulsdriven, och ett par man med mig som hjälp att lasta. Vi hämtade i Bysingsberg i Hallstahammar. Det gick bra och vi hann väl med 3 lass på eftermiddagen. Problemet var bara, att från sista lasset skulle vi spara lite till Nordströms egen trädgårdsland. Gubbarna som var med tyckte att Nordström själv kunde ta det från högen vi lastat av vid bostäderna. Och det sa jag till honom. Men då blev han arg och röt till ”Tror du att jag ska stå och lasta utanför bostäderna som en annan tjuv”. Så det var bara att göra som han bestämt. Trots att det var sent på kvällen då vi var klara fick vi order om att tvätta bilen noggrant.

Just den kvällen hade Nordström lite bryderi. När han slutat att svära över mig var han tvungen att fråga mig om jag kunde köra personbilarna för den förre chauffören hade slutat den dagen. Ja, jag lovade att köra tills han fick tag på någon annan förare. Det blev 10 år som jag körde.

Bilparken bara ökade och till sist var vi tre förare varav en som lärare för lärlingarna. Det var inte precis någon sinekur vintertid. Det fanns ju inga vinterdäck, så vi körde på samma däck året runt. Sen kom vinterdäck, men utan dubb. När så äntligen dubb började komma, åkte inköpschefen till Stockholm för att pröva hur det var att köra med sådana. Kommentaren från honom var att ”Dubb är inget för Vattenfall”. Som tur var ändrades detta utlåtande efter några år.

 

Hur var det att vara chaufför på den tiden?

 

Att köra på långkörningar hade sina för- och nackdelar. Efter en långkörning fick man ju köra passageraren till respektive hemadress. Chauffören var strängeligen förbjuden att ta bilen med sig hem då han åkte hem för natten, utan man fick köra till kraftverket, lämna bilen där och ta cykeln hem även om det var mitt i natten. En kväll kom vi hem till Västerås halv tre på natten men då tog jag bilen hem till bostaden. Tyvärr råkade jag försova mig morgonen därpå, för övrigt den enda gång detta hänt. Nordström upptäckte att både jag och bilen saknades på morgonen och det var inte populärt.

 

Så småningom blev det slut på jobbet på bilverkstan.

 

Ja, den las ju ner. Mot slutet – de två sista åren den fanns kvar – arbetade jag bara som kontorist där.

 

Var det efter bilverkstan som du kom till Telve-verken?  

 

Jo, men först var jag på galven några år. På kontoret.

 

Aldrig ute vid grytorna?

 

Nej, jag hade hand om kortskrivning och transporter. Jag skulle ta emot inleveranser och ringa och beställa lastbilar och järnvägsvagnar vid utlastning. Det var den typen av jobb.

 

Och sen fick du motsvarande jobb på Telve-verken sen?

 

Ja, men där var jag inte mer än i två år. Som tur var. Du vet, vi var ju fortfarande anställda av Vattenfall men Telve betalade våra löner. Jag sa ifrån att jag har så många år på Vattenfall så jag vill inte släppa pensionen utan vidare. Jag hade 25 år på staten då.

 

Sen hade ni ju fri läkarvård också. Och det var väl också en trygghet?

 

Ja, absolut.

 

Du har också varit på kraftverket. Var där?

 

Jag började på MAVA-n. Jag fick en chans att börja där och då tog jag den. Men där var jag bara ett halvår. Det var innan man ställde av och skulle revidera, så vi var nere i tankarna och gjorde rent.

 

Vilka andra uppgifter hade du där? Var du med och tog prover?

 

Jodå, vi tog prover och fick dosera. Vi tillsatte kaustiksoda. Man fick en lapp där det stod vilka kranar man skulle vrida på.

 

Vad gjorde du efter MAVA-n då?

 

Jag skulle över till maskinsalen och då började jag med en kurs. Jag fick gå tillsammans medgrabbarna som kunde det där. Det var Olle Pfeiffer och Juhlin och Kalle Johansson. Han var nog bas där då tror jag.

 

Och ni jobbade treskift?

 

Då var det hårdkörning. Vi körde så mycket det gick.

 

Det måste ha varit en rolig tid.

 

Ja, jag tyckte det. Man kände att man gjorde nytta.

 

Sen upphörde körningarna, vad gjorde du då?

 

Då kom jag upp till kontoret, det som låg uppe vid maskinsalen. Vi var tre stycken där som granskade fakturor mot leveransrapporter. Det var inte bara kraftverket vi hade hand om utan också Forsmark, Ringhals och Marviken. Det var en fin arbetsplats – vilken utsikt man hade, man såg nästan ända till Torshälla..

 

Hade du ro med att sitta still i ett sådant jobb?

 

Nej, det var svårt

 

Men den organisationen splittrades också upp.

 

Ja, då fick jag komma till ÄD2 och distriktet. Det var ett varierande och väldigt fritt arbete. Inköp av nya bilar och skrotning av gamla. Vi hade mycket kontakt med Volkswagen och Södertälje. Men även med Åsbro och stolpleveranser.

 

Ja, du har haft ett omväxlande arbete.

 

Jodå, det har blivit mycket.

 

Du har berättat en del historier om tiden som chaufför, har du några andra episoder

du vill ta upp?

 

Det skulle då vara från den interna brandkåren. Lövis var ju ansvarig för den och som gammal skolkamrat till honom så måste jag ju vara lojal och vara med i kraftverkets brandkår. Det innebär att man också hade beredskap i stadens brandkår. Vi var då med på storbränder som när Myggbo såg brann i början på 60-talet. Och även då Hässlöhangaren brann. Det var väldigt stora bränder. Vi hade då beredskap på nätterna på stationen inne i stan.

Men det var aldrig roligt att väckas mitt i natten och cykla de tre kilometrarna till jobbet för att vara med om en utryckning. På min lott var det att ha hand om bil och pumpar.

 

Hade ni några utryckningar på verket?

 

Det var inte så mycket vad jag kan komma ihåg. Vi hade en gång till Finnslätten men det var inte någon större brand.

 

Ja, det var mycket du har berättat om alla dina arbetsuppgifter på Vattenfall och jag får tacka dig för att du ställde upp.

 

Tack, det var bara roligt.

 

--------------  Slut --------------

 

 

Kraftverksdirektör

                                                                                                                                               Tillbaka