Formaterad utskrift via PDF

                                                                                                                            Tillbaka

                                                  Intervju

 

 

 

Intervju med: Sune Kihlberg

 

Intervjuare: Peter Larsson

 

Datum: 2000-04-04 (foto från 1960)

 

Sune Kihlberg, f 1916, arbetade på olika avdelningar på Vattenfalls anläggning i Västerås mellan åren 1951 - 1977

 

Intervjun finns endast bevarad som en berättelse tolkad av intervjuaren.

 

 

 

 

--------------  Start --------------

 

 

Första arbetsplatsen blev galvaniseringen, “galven”. Här galvades stolpar till stamlinjen.

Nästa arbetsplats blev porten vid stora infarten, där han jobbade som portvakt. Bytet skedde någon gång under första delen av 60-talet.

Till sist arbetade Sune extra med kontorssysslor, efter det att han gått i pension.

 

Det var slumpen som avgjorde att Sune sökte jobb just på Vattenfall. På frågan hur det var att jobba i statlig tjänst svarar han att man fick arbeta lika hårt som de som jobbade på den privata marknaden. Det som skiljde var att staten hade ett mer utbyggt skyddsnät för sina anställda, med t.ex. fri läkarvård, fri medicin, sjukpenning från första dagen. Pensionsavtalet var också förmånligare.

Arbetet i galven var smutsigt och tungt, men förhållandevis bra betalt. Arbetstiden var skift. I lokalerna förzinkades stolparna till stamlinjen, som tillverkats i stolpverkstaden. Även mindre delar, t.ex. till ställverken ytbehandlades här. I galven utfördes också sandblästring och måleriarbeten.

Jag frågar hur det var med arbetsmiljön och ev. arbetsskador. Sune svarar att de ohälsosamma partiklar som fanns i luften, drogs ut med jättestora fläktar. En nackdel var dock fläktarnas höga ljudvolym, som gjorde att många fick problem med hörseln.

Vid zinkgalvningen fanns en brännskaderisk när man jobbade med den heta zinklösningen. Grytorna var drygt 7 meter djupa. Överst låg ett par dm tjockt lager med zink och under detta smält bly. Vad Sune minns var dödsolyckor inte så vanliga men han kommer ihåg ett tillfälle då en olycka inträffade i galven, någon gång under 50-talet. En plåt skulle lyftas upp, men släppte och en arbetare blev klämd under plåten, Denne avled senare den dagen på lasarettet. Sune har också ett svagt minne av att en annan dödsolycka, troligen en brännskada, inträffade på Vattenfall senare under samma årtionde. Den olyckan inträffade dock inte i galven, utan troligen vid driften (pannhuset eller verkstaden).

 

Sune berättar lite om de olika yrkesgrupperna i pannhuset, men ganska summariskt, eftersom han själv aldrig jobbade där.

Under 60-talet bytte Sune arbete och började som portvakt, med huvudsaklig stationering vid stora infarten. Arbetet innebar att han till en början jobbade 3-skift, men ganska snart gick man över till 2-skift av besparingsskäl. Det fanns även en liten infart längre bort på Björnövägen och även den var bemannad med portvakt. Denne jobbade bara fyra dagar i veckan, så stora infartens portvaktsstyrka fick turas om att bemanna den lilla porten en dag i veckan. Under helgerna var den stängd. Skiften för stora porten var vid 3-skiften förlagda 06.00-14.00, 14.00-22.00 och 22.00-06.00. Vid 2-skiften var arbetstiderna 04.00-14.00 och14.00-22.00.

I arbetsuppgifterna ingick att kontrollera och släppa in gods- och annan trafik genom huvudgrindarna. Flaggning skulle ske på Vattenfalls flaggstång vid huvudentré och inne på gården vid radhusen, allmänna flaggdagar och t ex vid begravning och högtidsdagar. Post hämtades i porten och sorterades på annat håll i veckorna, men under helgerna ingick sorteringen i portvaktens sysslor. Dessutom skulle vakten varje kvällspass gå en runda runt på området, se till att dörrar var låsta, samt dra upp en medhavd klocka vid vissa stationer, där en nyckel satt upphängd i en kedja.

Jag frågar Sune hur den här “klockrundan” (mitt ordval) såg ut och han sa att han oftast gick ungefärligen samma turordning mellan uppdragsställena. Han började med en nyckel som satt inomhus, på driftverkstaden. Därifrån följde han verkstadens fasad ner mot sjön. Där fasaden slutar satt en nyckel på utsidan till Betts och Erikssons lokaler. Nästa anhalt blev förbi askkällaren och in till höger bakom denna. Sune rundade sedan utsidan av tornpannorna och gick mot byggnaden med matarvattenbyggnad och kontor där en nyckel fanns placerad på utsidan. Här var det extra viktigt att känna på dörrarna, särskilt den till hissen. Var den inte låst var han tvungen att ta hissen upp och bryta strömmen så att inga obehöriga kunde använda hissen. Rundan gick vidare ned till dåvarande lokstallarna där nästa nyckel satt. Efter det gick rundan tillbaka, ut genom grinden vid rensningshuset och ut på Kraftverksgatan. Vid uppgången till kontrollrummet satt nästa nyckel och ytterligare en fanns placerad längre ned vid gamla portvaktsstugan. Efter det kunde han gå tillbaka till porten.

Klockorna lämnades in och avlästes med jämna mellanrum av fanjunkare (i driftvärnet) Karlsson. Tid och plats hade registrerats på en remsa inuti.

Jag frågar om han aldrig var rädd att gå runt området när det var mörkt, men Sune svarar att det var han aldrig, det behövdes inte. Det var väldigt sällan han mötte några obehöriga inne på området.

Det blev trots allt mycket sittande för portvakten och ibland upplevde Sune det som långsamt, när det inte fanns så mycket att göra.

Under 70-talet övertogs arbetsuppgifterna i porten av Securitas och senare försvann de helt. Sune minns inte vilket år.

 

Sune nämner några mer specifika arbetsuppgifter som fanns inom Vattenfall, under olika perioder. En av dessa var driftvärnet. Det förestods av en fanjunkare och deras uppgift var att försvara anläggningen vid krig eller olycka. Det fanns även en brandkår stationerad på området och den förvarade en del av sitt material på övre våningen till radhusets tvättstuga samt i garaget. Sune minns inte när dessa båda försvann, men driftvärnet existerade längre än brandkåren.

En annan specifik arbetsuppgift var chauffören, som körde högsta Västeråschefens tjänstebil. Nästa fråga är hur förhållandet var till överordnade och arbetskamrater. Sune svarar att när han började på Vattenfall tilltalade man inte högre överordnade med Du och man svarade endast på tilltal. Trots det minns han inte att arbetarna hade överdriven respekt för överordnade. Mot slutet av hans anställningstid hade parterna blivit mycket mer jämbördiga. Ute på verkstadsgolvet upplevde aldrig Sune någon rangskillnad mellan arbetare och lägre tjänsteman.

 

Förhållandet till arbetskamraterna upplevde Sune som mycket gott, som “en enda stor familj”. Under anställningstiden träffades personalen regelbundet för att äta julmat, åka på studiebesök och resor etc. Även idrottsföreningen anordnade fester. Sammanhållningen är fortfarande god och de pensionerade träffas ibland för t.ex. resor anordnade av veteranklubben. Personalvård, både under arbetstid och fritid fanns tillgänglig. Läkarmottagningen var öppen varje dag, och en heltidsanställd sjuksyster fanns. För fritiden fanns idrottsföreningen, innebandylag, lokal med bordtennisbord samt tennisplan.

 

Jag frågar slutligen hur det var att bo så nära sin arbetsplats och hur Sune upplevde att bo i radhuset. Han säger att det inte var något som helst problem att bo nära sin arbetsplats. Kamratskapen med arbetskamraterna var om möjligt ännu bättre på fritiden. Många av de anställda hade fritidsbåtar vid båtplatsen vid Kraftverksgatans slut. Det fanns också kolonilotter för de anställda på andra sidan Björnövägen. Sune upplevde att det alltid fanns sysselsättning på fritiden.

Boendet var billigt och framför allt bra. Här säger Sune att han aldrig saknade något i bostadsstandarden, trots att huset var gammalt. Det fanns t ex två toaletter, vilket inte var så vanligt i normalstora hyreslägenheter på 60-talet. Sune anser att det var minst lika bra om inte bättre att bo här, än någon annanstans. De allra flesta trivdes enligt honom utmärkt. Många som tidigare bott där längtade tillbaka och gamla hyresgäster kom ofta på besök. Läget, något avskilt men ändå väldigt centralt, upplevdes av Sune som mycket positivt.

 

 

--------------  Slut --------------

                                                                                                                                                      Tillbaka