Formaterad utskrift via PDF

Intervju

 

 

Intervju med: Bengt Lundberg (BL)

 

Intervjuare: Karl-Erik Adolfsson (KEA)

Redigering: Lars-Eric Johansson

 

Datum: 2010-03-24

 

Bengt Lundberg, f 1921, växte upp i tjänstebostäderna vid kraftverket. Han började på kraftverket 17 år gammal 1938. Bengt har varit anställd på Vattenfall i 49 år. De första åren på ångkraftverket. Från 1940-talet och till pensioneringen var tjänsten förlagd till Montageorganisationen inom Älvkarleby kraftverk.

 

Intervjun handlar om arbetet på ångkraftverket. Och vilka arbetsuppgifterna var för en tonårsgrabb innan lärlingssystemet hade införts.

 

Under åren samlade Bengt en mängd fotografier med anknytning till ångkraftverket och Älvkarlebydistriktet.

Efter pensioneringen sammanställde han dessa i två fina fotoalbum, som han senare skänkt till Föreningen Ångkraftverkets Vänner

Originalinspelningen av intervjun finns bevarad i Föreningen Ångkraftverkets Vänners arkiv.

Intervjuns längd: 56 min

 

 

 

 

--------------  Start --------------

 

KEA

Intervju med Bengt Lundberg, 89 år, född 1921. Onsdagen den 24 mars 2010 i Ångkraftverkets vänners lokal.

Bengt, du var väl bekant med kraftverket redan som barn eftersom du växte upp här i tjänstebostäderna. Hur kommer det sig att ni bodde där?

 

BL

Familjen Lundberg flyttade till Västerås 1928. Min pappa var linjearbetare hos Vattenfall och hade varit med om linjeutbyggnader i hela landet. Att han kom till Västerås berodde på att han hade goda kunskaper om schaktning och armering och gjutning. Här skulle man då bygga panna 11 och hade behov av folk som kunde sådant. Så han blev beordrad att flytta hit. Vi fick flytta in i tjänstebostäderna här. De var annars i första hand avsedda för driftpersonalen.

Jag var sju år och min bror var fem.

Det var en härlig plats att växa upp på och det var spännande att se in på kraftverksområdet och vad som pågick där. 

 

KEA

Ni hade sjön här också

 

BL

Jodå, Mälaren hade vi mycket roligt med. Vi lärde oss simma vid kraftverkskajen. Och på vintern spelade vi bandy där. Vi fick låna redskap från kraftverket för att röja snö på isen. Det ställde våra föräldrar upp och hjälpte till med. Vid något tillfälle hade vi också spolat upp en plan utanför bostäderna. Där hade vi fotbollsplan på somrarna.

Det var mycket barn här, 25-30 stycken i alla åldrar.

Framför bostäderna var en stor öppen mark ända fram till Pilgatan, som ju var vägen mot Stockholm. Längre bort låg Korsängsskolan där jag gick i skolan.

Efter några år upphörde pappas tjänst på kraftverket och han kom tillbaka till stamlinjen. Då fick vi inte bo kvar i tjänstebostäderna utan flyttade till Hemdal.

 

KEA

Så småningom anställdes du här. Hur gick det till?

 

BL

Innan jag slutade skolan hade läraren sagt att grabbar, ”försök få jobb på flyget, det är framtiden”. Men jag började som springgrabb på en firma i stan – alla var springgrabbar på den tiden. På flyget annonserade man efter springgrabb och jag åkte dit för att söka jobbet. När jag kom dit stod där redan trettio grabbar. En del kände jag igen från skolan. Jag tänkte åka därifrån, men lämnade i alla fall in mina papper. Det var främst skolbetyg. Så fick jag komma på en intervju.

Hur det var, så fick jag jobbet. Jag har ett papper sparat från min första dag där. Jag fick komma in till styresmannen, som var överste greve Sparre. Han satt vid ett stort skrivbord i full uniform och där kom jag in som en liten grabb på 15 år. Eftersom det var militärt område gällde vissa förhållningsregler och jag fick skriva på ett papper om dessa. Papperet är undertecknat av greve Sparre och Bengt Lundberg. Min månadslön där var 50 kronor.

Men flyget blev inte riktigt vad jag tänkt mig, för jag hamnade i ett förråd. Då fick jag för mig att jag i stället skulle söka jobb på kraftverket. Ända sedan jag var liten grabb hade jag tyckt att det såg spännande ut. Så en lördag tog jag ledigt på jobbet och cyklade hit ner. Utanför kontoret stod en personbil med chauffören som väntade på någon. Jag gick upp för jag ville ju tala med chefen – Strand hette han på den tiden. På väg upp så möter jag Strand, han var på väg ner till bilen. Jag får av mig min mössa, men sa inget. Då Strand kommit ner i trappen, så vänder han sig om och frågar: ”Ville du mig något?” Jag fick väl ur mig något om att jag var där för att söka jobb och jag skulle vilja bli elektrisk montör för det hade jag tjusats av.

Han frågar då om jag inte hade något jobb och jag sa att jag jobbade på flyget, på CVV. ”Är inte det bra då?” undrade han. Jag sa då att det inte blivit som jag hade tänkt mig. ”Du får väl komma tillbaks då du inte har något jobb” sa han och åkte iväg med bilen.

Så på måndagen när jag var tillbaka på flyget sa jag att jag skulle sluta för jag hade hoppats att jag skulle få vara i monteringsverkstaden och lära mig om flyget. Så om jag inte fick flytta dit, så ville jag säga upp mig..

Jag hade åtta dagars uppsägningstid, så när det gått sju dagar träffade jag chefen igen och sa att eftersom jag inte hade fått komma till verkstaden, så slutar jag i morgon. Han frågade då om mina föräldrar kände till det. Jag ljög och sa att det gjorde de.

Sen gick jag hit ner till kraftverket och upp till kontoret för att söka nytt jobb. Där sitter Strands sekreterare, som var Elly Rebemark.  Hon kom senare att bli chef för ÄD2s kamerala avdelning och vi blev då goda vänner och arbetskamrater.

Hon visste nog vem jag var för hon hade haft kontakt med min pappa. Hon gick in till Strand och sa, att det sitter en kille därute som vill prata med chefen. Det dröjde länge – jag satt där nog en timme – innan jag fick komma in till honom. Det första han sa var: ”Du hade ju jobb.” Jag svarade att jag hade slutat det för det var inte bra. Detta var 1938 och det var dåliga tider och inte så gott om jobb. Det var samma elände med ekonomin då som vi har nu. Så det var ju lite vågat av mig att sluta innan jag hade något nytt jobb.

När vi sitter där, så ringer telefonen – efteråt har jag förstått att det var KB Johansson han pratade med. Mot slutet av samtalet säger Strand till KB att här är en grabb som vill börja jobba hos dig. Det hade varit en diskussion om att föryngra arbetsstyrkan och på det sättet kom jag vid rätt tillfälle. ”Hur gör vi med honom?” Sen vänder Strand sig till mig och säger: ”När kan du börja?” ”Jag kommer på måndag” sa jag. Och det gjorde jag. Sen stannade jag i 49 år på verket.   

 

KEA

Detta var ju före lärlingsutbildningen tid. Vad fick du för arbetsuppgifter då du började här?

 

BL

Jag fick göra allting – från att sopa golvet till att gå med olika montörer. Jag kommer särskilt ihåg att jag var med Hemlin och bockade kopparrör till 70kV ställverket. De är böjda åt många olika håll för att passa. Tidigare hade man fyllt rören med sand då man bockade dem. Nu började vi värma rören och bocka dem vertikalt i skruvstycket. Jag blev suverän på det och det var en erfarenhet jag fick nytta av även senare.

Jag var också med en som hette Pettersson och drog kablar överallt i ställverket.

 

KEA

Du har nämnt att du var med om att bygga utomhusställverket här.

 

BL

Ja, det blev ganska avancerat så småningom. Det var Hemlin, Kirre Kvist, Tage Johansson och jag som jobbade med det. Hemlin var nog aldrig uppe i ställverket utan han gick på backen och dirigerade oss.

Turbinerna och generatorerna fick jag aldrig arbeta med. Utom en gång då det blivit fel på G2. Man körde för fullt och någonting hade hänt så den had4e stått 3-4 dygn och nu skulle man försöka lokalisera felet. Den som skulle göra det var Kalle Bäckman. Man skruvade bort manluckan och där kröp Bäckman ner. Men av säkerhetsskäl fick han inte vara där ensam, så man stoppade ner mig också. Vad jag minns var att jag hade med mig en 24V sladdlampa som jag skulle lysa med där nere. Trots att maskinen stått ett par dagar, var rören så heta att man brände sig ordentligt om man rörde vid dem. Där var så varmt inne att vi inte kunde vara där mer än tio minuter.

 

KEA

Du har nämnt att ni hittade fisk nere vid dräneringspumparna.

 

BL

En gång när man skulle byta en pumpmotor hade man stängt av vattnet från rensningshuset. Där var nog bara ett par dm vatten i inkanalen under kondenskällaren. Och vi upptäckte att det fanns fiskar där. De hade förmodligen kommit genom rensningsgallret som yngel och sedan vuxit upp i kanalen. De var inte ett dugg rädda och vi kunde fånga dem med händerna.

 

KEA

Vilka stora arbeten var på gång då?

 

BL

P11 var färdigbyggd. G5 var också installerad och man bytte ut G2.

Jag var inte så mycket inblandad i de stora arbetena, men ibland på helgerna fick jag vara med och serva kontaktorer som fanns på övervåningen och på taket.

 

KEA

Du kom också ut till sekundärstationen på Finnslätten.

 

BL

Det var mest 1939-40. Före KB Johansson var där en driftverkare som hette Berggren. Han hade ansvar för installation av en del utrustning på Finnslätten. Och han behövde hjälpare därute så jag var där rätt ofta och fick hjälpa till med många olika saker.

 

KEA

Arbetade Vattenfalls montageavdelning där också?

 

BL

Ja, de var där hela tiden och jag var också med i det montagegänget och fick göra en del jobb. Det blev mycket övertid – det kunde bli 20-30 timmar i veckan när det var som mest.

 

KEA

Och kalla vintrar var det…

 

BL

Ja, 1940 installerade vi belysning högt uppe i stolparna i 30 graders kyla. Det var värst med fötterna. Gubbarna vid pannorna hade en speciell sorts träskor med läderskaft. Och sådana gamla utslitna fick vi låna och då kunde vi hålla värmen ganska bra.

Det var nog en månad med 30 graders kyla. När det sedan blev bara minus tio tyckte vi att det var vårvärme.

Det var mycket diversejobb man fick vara med om. Bl.a. var jag med i kondenskällaren och rensade tuberna. Man skruvade loss sidorna och rensade tuberna med långa stänger. När vi rensade kom det ut en massa skit som kommit in med sjövattnet. 

Sen var jag också med när man la förbindelsekabeln mellan Finnslätten och kraftverket. En mångtrådig kabel som man hade längs järnvägsspåret. Då var jag med och skarvade kabel på flera ställen.

 

KEA

Den kabeln fick vi fel på senare. Man la den i en balk över E18 och då blev kabeln hårt spänd. När tågen körde, rörde sig kabeln och det ledde så småningom till att blymanteln sprack. Det kom då in fukt. Det tog lång tid att lokalisera det felet.

 

BL

En annan episod jag var med om var i transformatorverkstaden. Vi höll på och filtrerade transformatorolja. Det gjorde vi ofta om vi inte hade något annat för oss. Det var ett slaskgöra med skitiga filterpapper. Då upptäckte vi att det luktade brandrök. Alldeles utanför porten fanns ett ställverk för matning till stan och ASEA och där hade det börjat brinna. Innanför porten till personalingången fanns släckningsutrustning, så jag tog en spruta där och kröp in och började släcka. Det var mörkt och sotigt. När jag låg där märkte jag att det var en till som var där och släckte. När vi var färdiga såg jag att det var kraftverksdirektör Strand. Han hade passerat och sett att det brann och då tagit en spruta. Jag kommer inte ihåg vad vi sa till varandra.

 

KEA

Det var ju intressant.

Hände det några allvarliga olyckor då du var här?

 

BL

Jag minns en man – Lindström hette han – och han var lite diversejobbare. Han skulle torka rent i 70kV ställverket efter en reparation. Det var strömförande och han stod uppe på en stege och råkade komma åt ledningen. Han brände sig mycket allvarligt. Han överlevde, men blev invalidiserad. Jag tror han satt i rullstol sedan. Jag träffade honom senare då han var nere i kraftverket och hälsade på.

Själv har jag varit befriad från el-olycksfall i hela mitt liv.

 

KEA

Du har berättat att du också blivit uppskickad för att ta rätt på kvicksilver. Hur var det med det?

 

BL

Som ung grabb fick man göra många olika saker. Det mesta var roligt, men en del kanske var lite farligt också.

Det var så, att på de stora tornpannorna fanns det stora instrument för att mäta tryck och annat. Hur de var konstruerade vet jag inte, med det fanns kvicksilver i dem. Det fanns rätt mycket i varje. Där var också vatten i dessa instrument. När pannan var igång fungerade allt perfekt, men de stod ju också stilla långa tider. Och om det då var vinter och kallt så frös vattnet och mätarna frös sönder. Då rann kvicksilvret ut på golvet. Eftersom golvet var av gallerdurk så rann kvicksilvret ner till markplan.  Man kunde se små silverkulor där. Som grabb fick jag i uppdrag att ta rätt på dessa. Jag utrustades med sopskyffel och borste och sen fick jag jaga runt efter kvicksilvret och samla upp det i en glasburk. Jag har ett minne av att jag samlade upp 1.5 – 2 liter. Så det blev många kilo. Sen tog jag upp det till det vi kallade instrumentverkstaden, som låg högt uppe i tornet och där skulle vi tvätta kvicksilvret. Det hade ju följt med en hel del smuts då jag sopade och den smutsen låg och flöt ovanpå. Vi använde filterpapper, som man hade då man filtrerade olja, att tvätta kvicksilvret med. Jag kommer ihåg den märkliga tryckkänslan i handen då jag stoppade ner den i glasburken med kvicksilver.

Vid ett tillfälle da jag samlade upp kvicksilver hade man kört igång pannan så där var ordentligt varmt. Kvicksilvret gav säkert ifrån sig ångor då och det var nog inte nyttigt – vare sig för mig eller de som arbetade vid pannorna. Jag blev dålig i magen och de skickade mig till doktor Wingren vi hade på verket.  Han ansågs av många vara tuff och när han fick veta vad jag hållit på med säger han: ”Kvicksilver kan man äta med sked, men ångorna är livsfarliga.”  Sen frågade han vem som gett mig order om att arbeta med det. Jag vet, att han kontaktade min arbetsledare och talade om att så fick man inte göra. Efter det var det skyddsmask som gällde för alla som arbetade med att ta reda på kvicksilver.

 

KEA

När lärlingsutbildning startade några år senare fick ungdomarna gå kurser. Hur var det för dig, ordnades det några kurser för dig?

 

BL

Jodå, Vattenfall hade en grundläggande driftledarutbildning i Stockholm och jag blev uttagen att gå den. Den var på fyra månader och där lärde jag mig mycket. Vi hade unga civilingenjörer som lärare. Några namn jag kommer ihåg var Ratzman och Janke och Kruger och Petri.

 När jag kom hem därifrån – det var någon gång efter 1940 – var det så, att KB Johansson hade fått för sig att det var en del mätinstrument som inte visade helt rätt. Han litade inte på värdena och tyckte att de behövde justeras. Så Öström och jag fick i uppgift att arbeta med dom. Vi höll till uppe i instrumentverkstan och fick hjälp med att koppla ihop utrustning med något belastningsobjekt så vi kunde reglera belastningen. På kursen hade jag lärt mig räknestickan och nu fick jag användning för det och gjorde beräkningar för att justera magneten på instrumentskivorna. Det var ett roligt jobb. Vi gjorde nog ett 20-tal instrument. Jag träffade på Öström något senare och då sa han att KB inte hade litat på att vi gjort rätt, så han hade skickat iväg instrumenten till något annat ställe för att få dem kalibrerade. Men där hade man sagt att det inte var några fel på de instrumenten. Så vi hade klarat oss ganska bra.

 

KEA

Efter några år på kraftverket kom du till Älvkarlebydistriktet. Vad var det som gjorde att du flyttade?

 

BL

De skulle modernisera kontrollanläggningen vid Älvkarleby och de behövde förstärkning för det arbetet. Jag har för mig att det var KB Johansson som kom och sa att de ville skicka Tage Johansson och mig till Älvkarleby. Jag hade inget emot det, så jag åkte dit. Vi skulle vara där några månader. Det blev två år.

Huvuduppgiften var att helt bygga om kontrollanläggningen. Alla gamla instrument från starten 1915 åkte ut, det var bara marmortavlorna som blev kvar.

 

KEA

Vad blev det sedan?

 

BL

Efter några år i Älvkarleby var där inte jobb för oss båda. Det vi mest gjorde på fritiden var att läsa korrespondenskurser.

Vi låg ju där på traktamente, så vi var nog rätt dyra.  Så man ville stationera oss där permanent. Men det gillade vi inte. Då blev vi erbjudna anställning som tjänstemän

Det var ett bud om att vi skulle till Porjus där man skulle göra någon liknande ombyggnad. Men på huvudkontoret tyckte man att man behövde sin personal själv eftersom man skulle bygga om transformatorstationerna i Uppsala och Södertälje.  På det sättet blev jag skickad till Södertälje. Vi byggde om den stationen så att den blev den modernaste sekundärstationen på den tiden.

 

KEA

Hur länge var du där?

 

BL

När ombyggnaden var klar sa jag åt dem att jag ville komma någon annanstans. 

Jag hade fått ett erbjudande från en på Vattenfall i Stockholm som erbjöd jobb. Men Södertälje erbjöd ett jobb som vakthavande montör och det tog jag. Jag fick då också tjänstebostad.

I samband med det gifte jag mig också med en flicka från Västerås. Vi är fortfarande gifta. Vi bodde i Södertälje några år och där fick vi en son. Vi flyttade

 

sen till Västerås och familjen utökades med en dotter.

 

KEA

Om du tittar tillbaka på yrkeslivet, tycker du att du valt rätt?

 

BL

Jag tror att jag har passat för mina arbetsuppgifter. Både med chefer och arbetskamrater har det fungerat bra. Jag har heller aldrig råkat ut för eller varit ansvarig för några olyckor, även om jobbet många gånger innebar stora risker.

Jag håller mig alert och läser om elektroteknik och annan populär teknik. Och så har jag kontakt med gamla arbetskamrater genom pensionärsföreningen.

 

KEA

Ja, det är mycket intressant du har berättat och jag vill tacka dig för att du ställde upp för den här intervjun och jag får önska dig en skön sommar.

 

 

--------------  Slut --------------