I början av 1900-talet, när elkraften började byggas ut i Sverige, fanns bara lokala och regionala fristående elnät. När Vattenfall 1915 tog Älvkarleby vattenkraftstation i bruk skulle den täcka elkraftbehovet i området därikring, med 10–15 mils radie. Men vattenföringen i Dalälven var osäker, och industrin krävde säkra elleveranser. Man behövde därför ett reservkraftverk – ett ångkraftverk – som skulle användas vid lågvattenperioder. Kraven som ställdes på platsen var att det skulle finnas god tillgång till kylvatten, en hamn för bränsleleveranser och att det skulle ligga skyddat inne i landet – det var ju krigstider. Valet föll på Västerås.

​

I början av 1930-talet byggdes infrastrukturen ut. Ångkraftverket blev en viktig knutpunkt i det nu landsomfattande elnätet, och fick rollen som reservkraftverk för hela landet. Man skulle täcka behovet vid toppar i förbrukningen eller vid bortfall av vattenkraft. Som reservkraftverk gällde det att kunna starta snabbt, och därför byggdes de unika tornpannorna, som gav verket dess typiska siluett. Pannorna, som var konstruerade i Västerås, hade en starttid på 20 minuter från kall panna till full drift i turbinerna. Motsvarande anläggningar i Europa hade en starttid på fem timmar.

​

Kraftverket byggdes ut i flera etapper, och i mitten av 1950-talet var anläggningen Sveriges tredje största kraftstation. Turbinerna och generatorerna var svensktillverkade, och låg hela tiden i framkant på vad tekniken kunde erbjuda. 
Det var också här som fjärrvärmeutbyggnaden startade i Västerås, under slutet av 1950-talet.

​

På 1970-talet gjorde kärnkraften sitt intåg och det fanns inte längre behov för det tidigare så viktiga ångkraftverket. Istället började man utbilda driftspersonal för kärnkraftverken här, och den sporadiska drift som skedde var nu bara i utbildande syften. 1992 togs beslutet att lägga ner verket för gott. Den ståtliga byggnaden stod nu övergiven, men all produktionsutrustning fanns kvar och detta är vad som gör anläggningen så unik. Här kan man inte bara följa processen från olja och kol till el utan också se de olika tekniksprången inom elkraftgenerering.
Anläggningen kom att byggnadsminnesförklaras 1999.

 

1998 köpte PEAB fastigheten, och startskottet gick för det som skulle bli Västerås största upplevelsesatsning i modern tid. Projektet fick arbetsnamnet ”Kokpunkten”, och det som började som ett upplevelsebad blev en unik mötesplats för upplevelser och en kamp för en bättre värld. Tillsammans med engagerade eldsjälar och drivande personer från olika håll kan vi nu se Kokpunkten ta form.

 

Ångkraftverket satte Västerås på elkraftkartan och är ett monument över en glansperiod i svensk industrihistoria.