--------------  Start --------------

 

Margit Pettersson (avd BIL3) har varit med från början. Född i Vattenfall skulle man nästan kunna säga. År 1935 fyra år gammal flyttade Margit tillsammans med mamma Hulda, pappa Axel och två storasystrar till tjänstebostäderna vid Västerås Kraftverk. Pappa var ingen mindre än den av gamla vattenfallarna välbekante förrådsförvaltaren Axel Carlsson. Stor, stark och plikttrogen höll han i många decennier ordning på gubbar, grejer och leveranser. I 13 år bodde Margit här nere vid Björnövägen.

Vi sitter under de nu stora lövträden nere vid bostäderna och Margit berättar minnen. – Det var gott om barn härnere. Vi var säkert bortåt 20 ungar, så du kan tro att här var liv och rörelse. Här bodde Ekdahls, Pfeiffers, Vidells, Hemlins och Brüntessons bl.a. Jag vet inte om Björnöligan var känd i stan, skrattar Margit. Men kul hade vi. Nära till Mälaren. Vi badade vid Notudden. Några familjer hade båt och bjöd ut oss på lusttur nån gång. Stadens marknadsplats låg ungefär där Röda Torget nu ligger. Här var det hästmarknad. Hit kom cirkus med elefanter och lejon. Och vilka slickepinnar det fanns att köpa.

Vi var grannar till regementet. Men det var också allt. Sen var det landet. En smal slingrande väg gick ut till Björnön. Här blommade gullvivor, vitsippor och liljekonvalje om våren. I soldatkyrkan gick vi i söndagsskola och fick vackra bilder att klistra in i en bok Ute vid Framnäs fanns tegelbruket alltjämt kvar. Där sov luffarna ovanpå ugnarna om nätterna. Det hände ibland att de kom in och frågade efter mat. Eller skrämde mamma i tvättstugan. En luffare härsknade till när han fick sjövatten att dricka när han var törstig. Det var allt som tvättstugan kunde bjuda på.

 

.

– Krigsåren minns jag mycket väl, säger Margit. Bryter kriget ut, så bombar de Kraftverket och Asea först, sa de vuxna. Vi pratade mycket om det i gängen. Det fanns en oro som aldrig släppte. Kraftverksområdet var ”ockuperat” av soldater. Man vaktade överallt. Uppe på kraftverkstornet stod luftbevakarna på vakt dygnet runt. Och kraftstationen producerade el som aldrig förr. Den var i drift jämt, tror jag. Min gamla mamma

berättar fortfarande om allt sotet. Det fanns på fönster och fönsterbräden, i skafferiet för att nu inte tala om tvätten Det var säkert många stortvättar som fick göras om. Men helt igensotade blev vi inte. Vi hade det gemensamma badhuset inne på området minsann. Där var det familjevis rentvagning en gång i veckan. Man skrev upp sig på en lista hos portvakten. Då skrubbades vi rena från topp till tå. Och i vildvinet klättrade det ormar Det håller visst på att bli en skräckskildring det här, skrattar Margit. Sot, ormar och bomber.  Nej, det var fina år med många underbara minnen av kamrater och vuxna. Och rika år fyllda av händelser och erfarenheter.

– Jag har också fått vara med om en fortsättning. Kapitel två så att säga, säger Margit. Decennier av eget arbete här nere. Visst händer det nån gång, när jag går stråket förbi stationen, de gamla förråden och verkstadsbyggnaderna att jag stannar till och lyssnar. Väntar mig kanske att ännu en gång få höra skratten och ropen, smattret av hästhovar, dånet av pannorna och kanske också få en sotflaga i ögat. Vi har alla vår lilla nostalgidröm att bära på, slutar Margit och tittar upp mot fönstret där hennes flickrum låg en gång.